Mangohill - vårt andra hem i Thailand: Sjätte resan till Hua Yang, 10 veckor Januari

Första resan efter Covid-19

Efter 2 år med stängda gränser och inga flygplan som gick pga Covid var det äntligen möjligt för oss att åter kunna åka till vårt hus och till vår by Huay Yang. Thailand hade då hittat på att alla måste ansöka om ett sk Thailand pass, det innebar en oerhörd mängd dokument och många krav för att överhuvudtaget få inresa till Thailand. Men till slut hade vi vad som behövdes utom sista dagen då ett PCR test skulle tas... svar negativt.

Vi hade veckan innan resan varit med Lindafamiljen i Sälen och åkt skidor och oturligt nog på sista dagen (tre dagar innan vår thailandresa) föll jag illa i ett, antagligen, felskär jag slog i huvudet rejält och fick hjälp upp av tre kvinnor och när jag kom upp vek sig benen och jag bara dröste omkull igen jag var helt yr och omtöcknad när jag kom på benen igen för ett ögonblick kunde jag inte orientera mig men jag åkte iaf ner till HansErik som talade om att jag varit borta länge. Shit vad som egentligen hänt vet jag faktiskt inte – helt uppenbart fick jag en rejäl hjärnskakning.

Vi åkte trots skidolyckan till Thailand, jag med en blåtira och en axel som värkte som om den var av. Vi skulle tillbringa ett dygn i karantän på ett speciellt hotell i Bangkok för ett nytt PCR Covid-test innan vi fick fritt att åka var vi ville. Skulle provet visa sig vara positivt på någon av oss blev vi placerade i 10 dagar på speciella statliga ”Covidsjukhus” det ena värre än det andra somliga bara en säng i en fabrikslokal. Somliga blev inlåsta i rum på skabbiga hotell. Detta var i början av att turister kom tillbaka till Thailand så myndigheten visste inte riktigt hur de skulle handskas med allt. Ett team i ”rymddräkt” kom till vårt rum i Bangkok och tog proven och sedan kom maten som de ställde utanför dörren. Sent på kvällen ringde receptionen och talade om att proven var negativa och det blev en god natts sömn. Morgonen därefter fick vi frukosten i take away paket och så taxi till stationen. Två mycket lättade och glada personer tog morgontåget till Huay Yang – vår by.

Slut i rutan

Ställdes utanför vår dörr

På tågstationen

Äntligen hemma

Att åter se vårt hus efter 2 år var en härlig syn och känsla – inte mycket hade förändrats förutom som vanligt flera blommor som var döda och borta. Vi var till en början tämligen ensamma på området. Av 34 hus fanns endast 7 8 husägare på plats plus ett par hus med hyresgäster – ganska skönt faktiskt. (nu ändrades texten helt plötsligt)

Byn var ganska öde, några restauranger var stängda hos några satt där kanske ett annat par – kan inte fatta hur dessa har kunnat överleva. Vi levde vårt eget liv, pysslade hemma och i trädgården, på stranden och vandrade varje dag. Vi hade bestämt att eftersom det var så osäkert i landet med Covid och inresetillstånd att vi ”bara” skulle hålla oss i vårt närområde. På femte dagen åkte vi till sjukhuset i Prachuap för att ta en ny obligatorisk PCR test. Vi, en massa falanger, satt på en sida och en massa hostande thailändare på en annan sida i en ambulansintag-hall. En man som satt i en bur med skyddande händer och armar utstickande från buren tog provet och vi snabbast möjligt ut därifrån, svaret skulle komma på en app vi laddat ner. Svaret kom efter någon dag och det var negativt phuuuuu nu kunde vi andas ut och leva vårt liv. Vi cyklade ner i byn och fixade thailändska telefonkort, mannen i kassan (som var inplastad, kassan alltså) tog emot våra telefoner och fixade med dem – men var det inte så att han snorade betänkligt där under munskyddet, och från bakgrunden hörs ett himla hostande och ut kommer en thai-tjej som torkar svett (thai svettas inte normalt på det viset) då blev vi lite nervösa när vi plusade ihop det ena med det andra. Mycket riktigt, dagen efter stod ambulansen där med blåljusen på (brukar de ha även om det inte är bråttom) tre stycken i familjen/affären var Covidpositiva, affären stängdes och bommades igen och en stor lapp på dörren att anledningen var att personalen hade Covid. Fem dagar senare rullar en ambulans med blåljusen på in på vårt område och jag hinner få hjärtstillestånd och tänka att nu kommer de och hämtar oss...men de stannar tre hus ifrån vårt och ut stiger tre sjukvårdspersonal alla klädda i rymddräktsliknande skyddskläder – det visade sig sedan att det var en kvinna som halkat i duschen och brutit benet på tre ställen.